Nästa söndag den 29;e April skulle det varit min Systers 21 års dag. Jag saknar henne så oerhört mycket. Kan hon inte bara komma tillbaka hit? Lillasyster

Det är bara ett ganska så bra tag sedan jag sist skrev, men jag hoppas ni inte har avlidigt bara därför. Jag befinner mig fortfarande på rättspsyk och får ECT 2 gånger i veckan. Annars händer inte så mycket här. Nu måste jag kila för mamma ska gå och då får jag inte längre ha min iPad här. Ni får ha det så bra mina vänner. Kram på er! <3

Idag är det ett år sedan syster dog. Jag ska få åka på graven nu och lämna ett gravljus och en bukett med röda rosor. Hoppas du vilar i frid älskade älskade Anna.

Fick brev från Socialstyrelsen för några dagar sedan. Där de riktar kritik mot rättspsyk b.la "behandlingsformen" här och att jag t ex inte har någon vårdplan enligt LPT. Det var många sidor och jag orkar inte skriva allt nu, men kanske senare.

Nej, jag är inte död. Till dig som skrivit Rip Camilla två gånger Här kan genast lämna denna sida. Du skrämmer upp mina närmast anhöriga och vänner samt dem som läser min blogg. Jag vet inte vad jag ska säga. Allting blir bara värre och värre. Jag behöver ett annat ställe att bli frisk på. Det går inte här. Jag står inte ut att vara inspärrad 24h om dygnet utan permissioner eller någonting. Vad har rättspsyk tänkt egentligen? Jag begriper ingenting och är man inte galen när man kommer hit, så blir man det automatiskt. Jag får inte ens en hård smörgås på kvällen då jag var jättehungrig. Detta är inte mänskligt.

Om 12 dagar fyller jag 19 år. Jag hatar att fylla år. Nu när Anna inte är med mig känns det extra tungt. Det är en del som frågat om adressen hit för att gratulera mig... Den är; Camilla Granberg Piteå rättspsyk Box 8 94321 öjebyn.

Den 9;onde november gjorde jag ett mycket allvarligt självmordsförsök. Det var av en ren slump att jag blev hittad. Nu är jag tillbaka till tekniska, eller intagningsavd som det nu heter. Det är ombyggt i samma säkerhetsklass som ett fängelse. Jag visste att jag skulle komma tillbaka om jag misslyckades, men jag hade inte tänkt att jag skulle överleva. Jag hade planerat allt. Istället har jag fått berättat för mig att ambulansen kom och att jag blev förd till intensivvårdsavdelningen på sjukhuset...och att det handlade om sekunder.

(På bandet står det "Flyg med vingarna till nangijala"...

Jag har inte haft kraft att skriva, men jag gör det nu.
Förra torsdagen var jag på Sannas begravning.
Jag ska försöka att inte bryta löftet som jag gav Sanna på gravsättningen.
Jag ska kämpa fastän det är svårt. Så oerhört svårt ibland.
Vi skulle bli de två levande bevisen, men nu finns det bara ett bevis kvar.
Och det är jag.

Vi ses.

Det känns så tomt. Jag får knappt något sms längre. Jag saknar dig så Sanna.
Jag minns när jag sov över hos dig. Vi drog med din moped och köpte 2 filmer samt godis.
Vi hade en fin hemmakväll tillsammans. Jag minns även när vi gick till sjukhuset och fann läkarrockar,
och vad tror ni inte vad vi gjorde då? Vi kände att vi ville ha makt.
Jo, vi tog båda två på sig på dem och sprang ut till badhusparken,
där vi hade picknik och det blev många goda skratt.
Nästan som studenten som varken jag eller Sanna hade tagit. 
Sedan gick vi på bio och såg filmen "The eye."
Jag minns även när vi ville bli ett barn igen.
Vi åkte till Barnens Hus och köpte lite allt möjligt, bl a slajm.
Jag minns hur du sa "Vi klarar detta tillsammans."
Det är bara du och jag kvar av "Vi fem."
Jag frågde Sanna ärligt om hon kunde lova att inte dö genom självmord.
Att inte lämna mig kvar. Hon sa: Jag vet faktiskt inte...jag ska försöka.

Vi hade tänkt att jag skulle få permission till Sannas lägenhet, men det hann vi inte med.
Du var redan död. Jag önskade att jag var hos dig då du blev inlagd,
men det skulle jag aldrig fått för att jag befann mig här..
Du kom hit och hälsade på mig innan slutenvården. Vi hade det underbart. Vi skrattade, målade med kladdkritor i 2h. Det var även sista gången jag såg dig. Jag fick av dig massa godis, en bok "Tusen gånger starkare" samt ett kort som du hade skrivit " Vi är en del av ett liv som är omöjligt att förstå och vår viktigaste uppgift är helt enkelt att leva. Och jag är så tacksam över den tid vi fick tillsammans. Mitt hjärta känns så trasigt.
Nu hoppas jag att du flyger med dina vingar till nangijala...

Det är så obegripligt. Så fruktansvärt hemskt. Ännu en till har lämnat mig ensam kvar. Sanna, kom tillbaka! Jag kan inte förstå. Så tomt och i hjärtat finns en oerhörd sorg. Jag saknar dig, min käraste vän.

Sanna och jag...saknar dig så.

Det får inte vara sant, så ofattbart. Sanna, världens underbaraste tjej-nu finns du inte mer i livet. När Anna dog skrev du detta "önskar jag var där med dig just nu. Du är en underbar person som får gå igenom alldeles för mycket smärta, , men vi måste fortsätta kämpa! För din syster, för Hanna och Viktoria. Det är bara vi som vet hur helvetet sett ut och vi kan bevisa att det går att klara att få ett bra liv. Ingen av de här tre tjejerna vill att du ska dö med. De vill att du ska fortsätta kämpa , klara det dom inte gjorde och vi här vill detsamma. Du betyder massor och jag skulle aldrig klara av det utan dig Bamsekram" Sanna, du blev den fjärde tjejen att lämna livet. Jag bara gråter och gråter

Det var ett tag sedan jag skrev, men jag har haft riktigt tunga dagar. Jag har tänkt hur mycket som helst på döden och hur allt skulle gå till. Jag försöker att tänka mer positivt, fast det kan vara väldigt svårt ibland. Sen har jag varit väldigt arg utan att jag vet vad som gör mig arg, svårt att förklara i ord. Jag har i alla fall haft min första "skoldag" här på rättspsyk. Det är en lärare som kommer hit varje tisdag, alltså jag läser på distans. Just nu känner jag dock ingen motivation till att börja läsa igen. För några veckor sedan var det annorlunda.

---

Imorgon är det ett helt halvår sedan min bästa storasyster valde att lämna jordelivet.
Jag saknar Anna jättemycket.
Du var och kommer alltid att förbli min stjärna.
Och jag kommer aldrig glömma sista tiden jag hade med Dig.
Då du kom upp till Piteå och åkte till mig på barnpsyk för att dela samma rum i 17 dagar.
Vi låg och delade samma säng skavfötters. Det var så underbart att ha dig vid min sida.
Nu kommer du aldrig mer igen och hälsar på mig.
Du får heller inte veta vad som kommer hända mig.
Det känns så fel, så orättvist. Anna, jag hoppas du vet att jag älskar dig för evigt.

Sen jag var på Annas grav i tisdags föll allting. Jag vill bara ligga brevid min syster, det finns en plats där för mig med. Jag orkar inte med denna verklighet. Och nu är det nästan höst, det blir allt mörkare ute och hos mig känns det alltmer deprimerande. Jag har så svårt att kontrollera mina tankar. Jag gråter mig till sömns och jag hoppas att varje dag skall bli min sista.

Igår fick jag åka till min systers grav för första gången sen begravningen den 14 April. Jag rev bort blommor som jag inte tyckte om, det såg hemskt ut innan, och jag blev så ledsen. Efter första "gråtattacken" så gav jag Anna en bukett med blommor, en sten och ett ganska stort hjärta i trä. Det var länge sedan jag gråtit så mycket som igår. I princip konstant nästan hela dagen, men dock med få uppehåll. Jag var tvungen att gå efter ett litet tag, uppskattar att det var en halvtimme ungefär. Och idag känns det inte inte heller bra. Varför orkade du inte kämpa, storasyster?